multipel skleros - Nyheter

Efter 30 år som låg- och mellan­stadielärare tycker Ylva Gunnarsson fortfarande att jobbet är lika roligt. För, som hon säger: »Man lär så länge man har elever!« De sista två åren har dock Ylva fått gå ner till deltid för att orka med det intensiva lärarjobbet. MS-sjukdomen gör att hon måste hushålla mer med sin energi.

»Ylva, Ylva!« Ivriga händer åker upp i luften när Ylva Gunnarsson har pratmatte i fyran. Idag diskuterar man bråk – ja, inte handgripligt förstås, eftersom det här är en av de lugnare klasserna. Här handlar det istället om hur svårt det är att dela kolasnören i sju bitar. Är en tredjedel verkligen mer än en fjärdedel? Och hur många procent av olika material måste ingå i en tröja för att den ska vara hel?

Hällestad skola ligger mitt ute på ett gärde, så att alla barnen från byarna runt ikring ska ha ungefär lika lång skolväg. Det är en trivsam liten skola med 150 elever från förskoleklass till årskurs sex. Därför söker sig också en del elever hit ända från tätorten Finspång. För Ylva är det fyra kilometer att gå eller cykla i vardera riktningen från hemmet i Sonstorp som hon delar med maken Roine.

Ylva är 53 år och har två utflugna barn. MS-diagnosen fick hon så sent som 2003 efter fyra skov inom loppet av ett år. En del besvär gick aldrig helt tillbaka.

– Ibland vinglar jag till lite grand och har dålig balans, särskilt när det är mörkt. I och med att jag inte riktigt har full känsel i händerna, särskilt vänster hand, tappar jag saker och dräller och drullar. Men alla på jobbet vet – jag har varit öppen sedan första stund – och barnen tror jag inte tänker på det, säger hon.

Sång ger energi

Efter något år fick Ylva bromsmedicin och det lugnade ner sjukdomen. Hon har hittills sluppit fler skov men har haft otur i höst och vinter med envis hosta, borrelia och två spökande visdomständer – »men detta kan ju drabba vem som helst«, säger hon glatt och ursäktar halsduken. Annars låter
hon pigg och aktiv, brukar träna vattengympa på NHR och är med i två körer.

– Det är så positivt att sjunga, där fyller jag på med energi. Och nu till våren rullar jag ut min egen mc. Jag och maken ska åka varsin hoj på vår tillsammans-tid, skrattar hon.

Däremot kan Ylva bli fruktansvärt trött på grund av sin sjukdom. Ska hon göra någonting särskilt vilar hon därför före och efter för att orka. Sedan två år tillbaka är hon dessutom sjukskriven på 25 procent och jobbar måndag–tisdag samt torsdag–fredag, med en dag ledig mitt i veckan.

– Jag skärper mig så otroligt på jobbet att jag är rätt trött när jag kommer därifrån. Ibland går halva onsdagen åt till att sova. Man ger väldigt mycket i det här jobbet och måste hela tiden vara alert. Så det här upplägget är bättre för mig än att ta långhelg eller att ha kortare arbetsdagar fem dagar i veckan.

Ylva har också fått släppa klasslärarskapet och den täta kontakten med barnen och deras föräldrar. Det är svårt att upprätthålla på mindre än en heltid, så numera undervisar Ylva två tre-fyror i matte, musik och engelska.

– Det är lite synd för det är så kul att ha den här kontakten med barnen och deras familjer. Men jag tror inte att jag orkar gå upp i tid. Det här är ett lugnare jobb, även om det är fysiskt mer krävande att ha saker på olika ställen och förflytta sig mellan klassrummen.

Har mött stor förståelse

Ylva har hela tiden mött stor förståelse från sin arbetsgivare.

– Ja det har aldrig föresvävat mig att arbetsgivaren skulle slänga ut mig, jag som nästan hade hunnit få guldklocka när jag fick MS. Men visst är jag tacksam för att jag hade båda fötterna rotade i systemet, annars hade jag haft det att oroa mig för också.

För säkerhets skull har Ylva gått en tre helger lång juridikkurs genom NHR för att lära sig mer om sina rättigheter, skyldigheter och hur man överklagar Försäkringskassans beslut.

– Den enda gången jag har brutit ihop och blivit riktigt förtvivlad och förbannad var på ett möte hos Försäkringskassan. Det var när handläggaren sa att målet var att alla skulle jobba 100 procent och att kommunen borde ge mig andra arbetsuppgifter för att jag skulle orka.

– Jag började tjuta förstås, för jag är ju en av dem som verkligen trivs i mitt jobb och tycker att det är jättekul och utvecklande. Och där satt någon och tyckte att jag skulle vända papper på kommunkansliet. Men vid nästa möte följde min chef med och slog näven i bordet. Hon hotade med att gå till högre instans så där fick jag verkligen stöd!