multipel skleros - Nyheter

20-åriga Denise Mattsson har kvar sin framtidstro, trots upprepade msskov. Närmast hägrar en flygvärdinnekurs i Abu Dhabi.
– Jag tänker inte lägga mina drömmar på hyllan och ge upp bara för att jag har fått ms. Jag utgår från att jag kommer att kunna leva ett normalt liv och göra det jag vill!

SKOVVIS FÖRLÖPANDE MS
Den vanligaste formen av ms med cirka 40 % av alla mspatienter. Skovvis förlöpande ms innebär oförutsägbara återkommande skov med olika symtom och med olika svårighetsgrad. Det kan gå såväl långa som korta perioder mellan skoven, ibland flera år.

Våren 2008 fick Denise Mattsson, då 18 år, sitt första ms-skov – en stressreaktion inför studenten trodde läkarna.
– Det började med att ena armen till och från domnade av. Sen blev det bara värre och värre. Jag kunde inte ens skriva min namnteckning när jag var på banken. Så sjukvårdsupplysningen skickade mig direkt till akuten – men där skickade de bara hem mig igen.

När symtomen i armen och även domningarna i höger ben försvann så fort studentexamen var över, godtog Denise förklaringen att det bara handlade om stress. En läkare ringde till och med upp hennes mamma och försäkrade att det inte var ms. De skulle inte oroa sig!

I februari 2009 drabbades Denise av en synnervsinflammation på höger öga – ett annat vanligt symtom vid ms. Den här gången remitterade ögonläkaren till en neurolog som tog ett ryggvätskeprov, men ms-diagnosen dröjde ända tills i juni och kom först efter enträgen begäran.

Påbörjat sin behandling

Sedan oktober tar Denise nu interferon för att bromsa sjukdomsutvecklingen. Det är fortfarande lite tidigt att säga om det ger resultat. Förmodligen hade hon mått bättre om läkarna, dit hon tidigare tillhörde, hade varit snabbare med att diagnosticera henne och hade satt in tidigare behandling, resonerar hon. Nu har Denise haft lite otur med att symtomen inte har gått tillbaka helt efter nya skov.

– I somras var jag utmattad av värmen, men då räckte det att hoppa i havet eller ta en kall dusch. Tröttheten har suttit i hela tiden och nu under hösten övergick en förkylning till en infektion som har gett balansproblem till och från. Fötter och händer domnar bort och jag glömmer ofta vad jag ska säga eller hittar inte ord.
Visst har hon oroat sig, men inte så mycket på grund av sjukdomsbeskedet som av bristen på information.

– Här i Göteborg, där jag numera bor, är sjukvårdspersonalen däremot helt underbara! Jag har fått ett väldigt stöd, de har förberett mig på symtom som jag skulle kunna få och gett mig mycket kunskap om sjukdomen. Dessutom har jag upptäckt att det finns många unga i samma situation och jag har bjudits in till träffar för nyinsjuknade i ms.

Har det funnits perioder då du deppat ihop?
– Jo, ett tag tyckte jag att det var jätteorättvist! Men jag vägrar att se mörkret – att gå och bli deprimerad hjälper ju ingenting. Däremot hjälper det att vara öppen om sin sjukdom. Jag har verkligen fått jättemycket stöd och förståelse från mina vänner och min familj.

Denise är samtidigt noga med att poängtera att hon inte fläker ut sig och inte känner sig tvungen att ge en förklaring när hon till exempel får kommentarer om att hon varken röker eller dricker.

– Det är inte så att jag skäms, men jag vill inte att folk ska tycka synd om mig. För tillfället har Denise gett sig själv lite andrum och lugnat sig med att söka jobb eller utbildning.

– Det är svårt att planera eftersom sjukdomen är så individuell och oförutsägbar. Men visst har jag mål som jag vill följa.

Planen just nu är att skaffa sig en treårig tandhygienistutbildning.

– Sen är min stora dröm att åka till Abu Dhabi nästa höst och utbilda mig till flygvärdinna under åtta veckor. Kommer jag in där har jag nåt att välja mellan och kan komma ut och se världen.

I väntan på att hon ska fylla 21, vilket krävs för att söka kursen, tänker Denise läsa språk och börja med arabiska. Pappan är amerikan så engelskan har hon gratis.
– Att jag har fått ms kanske blir ett stopp på vägen. Men då får jag väl vidga mina vyer och vara beredd att tänka om. Fast, som sagt, hindra mig ska det inte få göra!

Text: Lotta Sellberg